Boken, Budgivning, Köpa, Renovering, Sälja

Nu har det hänt!

Stoppa pressarna! Nu har det hänt. Vi har köpt nytt hus. Och sålt vårt eget. Samtidigt. Vi var bara och ”söndagsfluktade” som vanligt för fem dar sen. För två dar sen var vi säkra på att vi vill ha huset. Iförrgår började jag tänka på att jag själv måste sälja så snart som möjligt. Klockan två i onsdags sitter jag hemma med sjuka barn och ett hus som inte rensats på bråte på över ett halvår, med stök och smuts som följer på en månads uteblivet städande. Jag får av en mäklare höra att det finns en bestämd köpare därute som skulle kunna vara intresserad av att köpa ett hus som vårt. De fem mest vansinniga röja, rensa & städa-timmarna i mitt liv följer på det. Sju på kvällen ringer spekulanterna på dörren. Igår förmiddag bjöd han vad vi hade begärt och jag lade det avgörande budet på vårt nya hus. På eftermiddan skriver jag först på för det nya, rusar sen vidare och skriver på för att sälja. Klockan nio på kvällen är de mest hektiska – och psykiskt mest påfrestande – 48 timmarna av min bostadskarriär över. Nu morgonen efter har jag knappt fattat vad jag gjort. Det flyger fram och tillbaka i min hjärna. Jag rör mig framåt med kroppen men tankarna är kvar i gårdagen.

Innan jag somnade av ren utmattning var det sista jag hade i huvudet: ”har vi gjort rätt?”

När jag vaknade var det första jag tänkte: ”har vi gjort rätt?”

Taxin väntade, så jag lyckades ta mig till jobbet och sända teve. Jag kom till och med ihåg vad Rikspolischefen heter och sluddrade inte i sändning. Men det var bara det mentala reservkraftverket som gick igång.

Nu är arbetspasset över. Nu har jag inte längre en direktsändning att skingra känslorna och funderingarna med. Åter har jag bara en tanke i huvudet: ”har vi gjort rätt?”

”Har vi gjort rätt?” handlar om så mycket.

Först tänker jag: ”gjorde vi en bra affär?”. Köpte vi för dyrt? Sålde vi för billigt? Troligen köpte vi till ett bra pris, eftersom vi fick en budgivning att stanna av i ”förtid” genom ett villkorat bud ”off the record” till säljaren. Men troligen hade vi även kunnat krama ur lite till på vårt eget hus om vi sålt via riktig budgivning istället för till fast pris. Jag tänker på det jag skriver om i min bok just nu – att man ska köpa utan budgivning och definitivt sälja med budgivning. Det ironiska är att jag nog sålde rekordsnabbt till ett ”fast pris” av samma anledning som jag fick säljarna av vårt nya hus att släppa sitt till mig utan att invänta de andra budgivarnas reaktion – hellre en bra budgivare i handen än tio möjliga toppbud i skogen. Vi människor är i grunden trygghetssökande. 9 av 1o hoppar inte bungy jump. De här senaste 48 timmarna har jag visat för mig själv att jag bara är människa som alla andra. Hur mycket jag än vet i teorin om hur man ska gå tillväga, så faller jag själv ändå till föga. Väljer det säkra före det osäkra.

Jag tröstar mig med att jag alltsom allt nog gått på på plus ändå. Om inte annat så genom det som ändå är viktigast i livet – att ha det bra. I just bostadsfrågan, handlar det om att ”bo bra”, och det är ett mycket fint hus vi köpt. En värdig efterträdare till vårt nuvarande skötebarn.

”Har vi gjort rätt?” handlar ju också om vi gjort rätt mot huset vårt. Min lilla ögonsten, vårt vita hus som vi renoverat och vårdat så ömt. Ännu har allt inte sjunkit in. Jag har ännu inte förstått att jag måste separera, att jag måste lämna över vårt hus till någon annan. Så snart känslorna tränger sig på efter chocken, så kommer jag känna sorg. Men då är det en tröst att de som köper verkligen verkar gilla vårt hus. De är värdiga köpare, som säkert kommer ta väl hand om det.

Kära Djupdalsvägen 59

Kära huset vi lämnar

”Har vi gjort rätt?” handlar också om vi gjort rätt mot barnen? Vi har renoverat huset i fem år. Fem jävligt slitiga renoveringsår, men också fem år av gemensamt arbete som burit frukt. Emma och jag har gjort detta till ett underbart hus tillsammans. Till slut kände jag även att det var vårt hem. Inte bara ett objekt. Inte bara ett renoveringsprojekt. Utan verkligen ett hem. Jag kom hem på riktigt så sent som för några månader sen, då jag greps av känslan att ”här är så trevligt, här är det som vi – bara vi- vill ha det”. Jag började fundera på att här – och ingen annanstans – har vi många av de finaste minnena i vårt liv. Barnen som växt upp här, deras första hem. Love, Jonas och Hanna som springer runt och säger ”sicken blås” på gräsmattan som fått växa lite för mycket så att förgätmigejen hunnit breda ut sig i mattor borta vid boden; bilder av hur de springer genom vattenslangen med skräckblandad förtjusning samtidigt som vi sitter med vännera på en filt under äppelträdens skugga blandas med scener ur födesledagskalas och julmiddagar med tjocka släkten i matsalen. Mitt favoritrum, där jag kunnat sitta ned i korgstolen och njuta av hur solen så varmt lyser upp rummet från fönster i tre väderstreck och speglar sig i det glansiga golvet. Som jag själv målat, i flera omgångar. Gud vad jag slet. Först var det vattenfärg som inte stod emot harsten som ”blödde” igenom kvisthålen i tiljorna. Såg ut som stora kissfläckar över hela golvet. Jag skurade, slipade, skurade, kvistlackade, och målade om två gånger med oljebaserad färg istället. Med en nyans som vi så omsorgsfullt valt ut att det får valet av programledare till Melodifestivalen att framstå som enkelt. All tid vi lagt ned på att göra detta hus fint, som vi vill ha det. Och nu ska vi bara släppa det och gå vidare. Dessutom till något annat som kräver en del jobb innan det blir ”vårt” på riktigt det med. Hur mycket av vår tid kommer gå ut över barnen när vi lägger den på att renovera på nytt? Svärmor gillar inte det vi gjort: ”men, tänk på barnen!” Tänk på barnen…

Vi ska ta det försiktigt denna gång. Ta in mer hjälp från början. Jag ska inte slita ut mig, jag ska inte skälla på Emma denna gång för att hon inte förstår ”varför det tar så lång tid att måla golven så att vi måste evakueras en hel vecka”, vi skall försöka tänka mera på oss själva och barnen denna gång. För ingenting kan vara viktigare än att vi ”har det bra”. Även om att ”bo bra” är en nog så viktig del av att ”ha det bra” har jag faktiskt lärt mig något på första renoveringsresan – nämligen att man måste ha kul på vägen också. Och det kan man verkligen ha när man ”sätter bo” på en ny plats.

Vi är inga nomader, vi reser inte jorden runt i jakt på nya upplevelser. Vi ska ju faktiskt bara flytta några kvarter bort, och ha kvar samma dagis, barnen har kvar sina kompisar och kan fortsatt känna sig trygga genom att bo kvar i sina kvarter där de har sin plaskdamm, pulkabacken och promenaderna med pappa till Nockeby Torg för att handla kvällsmat och kanske få en glass på köpet om man inte klagar för mycket på vägen. Jag ska inte säga att vi flyttar för barnens skull. Nej, det handlar i grund och botten om att jag och Emma fäster sådan vikt vid boendet, och till viss del har det att göra med att jag själv gillar det här med gamla hus och att fixa fint därhemma. Och nu var vi väl helt enkelt klara med Djupdalsvägen. Så visst flyttar vi inte för barnens skull. Men inte heller till deras men.

Det finns inget enkelt svar på frågan ”har vi gjort rätt?”. Vi kommer aldrig få veta om vi köpte för dyrt eller billigt. Om vi genom budgivning hade fått mer eller bara så mycket som vi nu fick för vårt eget hus. Klart att det heller inte känns rätt att dumpa dig för en annan. men vi har ju ändå haft en bra tid tillsammans, och nu går vi skilda vägar med goda minnen av varandra i bagaget. Även om jag kanske ska be dig om förlåt, huset, för att jag inte lät dig vila tillräckligt mellan renoveringsrundorna. Men jag tror faktiskt du är stolt över vad vi gjort med dig. Jag är i alla fall stolt över dig. Vad som är bäst för barnen kan vi bara fråga dem om – om tjugo år. Men vi ska i alla fall inte renovera lika mycket den här gången, så det blir plenty av både kvantitetstid och kvalitetstid över för kidsen, oroa dig inte svärmor!

Det går alltså inte att resonera sig fram till att det var helt hundra rätt eller fel. Man får gå på känslan. Det var en stark känsla i magen när vi bestämde oss för att satsa på att få det nya huset. Och så här dagen efter är det nu faktiskt rätt känsla i magen över hela affären. Visst efterrationaliserar man alltid, men känslan kan man aldrig lura. Den är vad den är, och den kan ingen ta ifrån en. Och tur är väl det, nu när den råkar vara bra.

Ett kapitel har avslutats i våra liv. Kanske har till och med en bok fått sitt slut. Det nya står bokstavligt talat för dörren, några kvarter bort. Och jag är väldigt, väldigt nyfiken på att kliva in…

Vårt blivande hem på Sollerövägen

Vårt blivande hem

Diskussion

3 thoughts on “Nu har det hänt!

  1. grattis till huset!
    men kan du inte byta bakgrundsfärg på bloggen – jag är gammal och ser så dåligt…med grått på svart

    Posted by lotta | februari 5, 2010, 12:22 e m
  2. Well, glöm inte att ta bort sjögrästappeterna i det nya huset. Det finns många bra och billiga hantverkare som för övrigt verkar komma från Polen allihopa

    Posted by Ballesteros | februari 5, 2010, 1:27 e m

Trackbacks/Pingbacks

  1. Pingback: Tack för snusen Leif GW – det gjorde susen! « alexander norén - februari 5, 2010

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Beställ boken!

Köp den här!

Hur köper man billigt och säljer dyrt? Varför blev boendet en livsstil? Hur stabila är bopriserna egentligen?

Hög på Hus på Twitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Hög på Hus på Facebook

%d bloggare gillar detta: